Ikväll gick jag och hämtade ved. En av förmånerna med att bo på landet, är att man måste gå ut och hämta ved.Och vad händer då?Jo, man får helt oförhappandes uppleva det som kallas "utomhus". Trots kolmörker. Trots frasiga frysgrader och trötta kvällsben.Så drabbas man av denna fantastiskt uppfriskande dusch av något som man inte insett att man behövde.
Luft. Rymd. Plats för tankarna få vingar och flyga. Plats för själen att dra en lättnadens suck. Tillfälle för mig att förstå att jag är liten och universum oändligt. Att mina bekymmer är som små dammkorn i värdsaltet.Att livets kärna är så mycket mer än det vardagliga stöket med middag, fingervantar, skjutsning, storhandling och tider i almanackan. Livets kärna har så svårt att foga in sig och begränsa sig med några få ord.
Det är mer en känsla, en förnimmelse om hur det är att existera.Att leva och älska. Känna smärta. Den odefinierbara lycka det är att titta på Karlavagnen på en kristallklar stjärnhimmel. Alla de känslor vi drabbas av på en och samma dag, som vinden över ett vetefält.Som står för olika saker. Men allting innefattas av en och samma sak.Livet.
-Mamma jag älskaj dig lika mycket som du älskaj mej, säger Leonard ibland. De första gångerna försökte jag övertyga honom om att jag älskar honom mer. För mig är det är ju självklart.
Jag har ju burit honom i min mage. Jag har fött honom, ammat honom, hållit honom och begrundat varje hårstrå på hans huvud. Fascinerats och funderat på varje liten utvecklingsfas han gått igenom, varje storlek han vuxit ur. Men jag kan ju inte bestämma över kärleken.Hur kärleken ser ut eller hur stor den är för Leonard. Jag äger inte honom. Jag äger inte hans kärlek.Fast jag är hans mamma.
Så han får väl hävda att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Ibland hävdar han att han älskar mig mer. Men låt så vara.
För trots sina späda 5 år på jorden, så har han är egen själ. Som jag bara fått ynnesten att hjälpa till att hitta hit till livet.Hjälper honom att ha en egen plats på jorden. Men mer kan jag inte göra. Livet gör resten.
Och hans själ har redan fått egna vingar.
- Oj, vad snabbt det gick att hämta ved, sa min man när jag kom in igen. Kanske gick det fort räknat till antal minuter.
Men på den stunden hann jag göra en hissnande resa ut i värdsaltet och tillbaka.