- Jag är helt slut, jag måste sätta mig och vila en stund.På sin lilla stol sitter Leonard med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Han förstärker sitt budskap med en ljudlig suck.
Först känner jag irritationen stiga inom mig. Denna plötsliga trötthetsdrabbning inföll precis när jag bad honom plocka ihop bilarna och djuren. När jag sedan stannar upp och verkligen tittar på Leonard, då ser jag. Hans perfekta spegling av mig. Det blir rundgång. Han är helt slut, för jag är helt slut. Mest hela tiden. Sekunden jag stiger ur sängen så kommer otillräckligheten som ett slag i magen. Alla tre är vakna, tvillingarna Signe och Henry skriker i sina späjlsängar. Min man, som tagit nattskiftet, får sova en liten stund extra. Så jag får bara med mig Henry och Leonard, eftersom Leonard kräver att man håller handen. Så då skriker Signe sitt dödsskrik tills jag hinner hämta henne. Och det är mina första fem vakna minuter. När jag sedan hämtat dem efter jobbet, så börjar hemmajobbskiftet nummer två med att alla tre barn i kör tävlar om att klättra upp i min famn. När de helt sonika upptäcker att de har konkurrens av två syskon så börjar alla tre gnälla, knuffas och/eller skrika. Och då har jag inte ens hunnit ta av mig skorna - ännu mindre deras skor. Men får man vara helt slut? Kan man vara helt slut, som mamma eller som pappa? Har man överhuvudtaget någon rätt eller möjlighet till det? Jag har svaret: Det är nej. Det är föräldraansvarets bitterljuva lott, eftersom man heller aldrig någonsin skulle vilja leva utan sina älskade småtroll. Så vad gör man? Man kämpar på. Medan människor omkring oss säger att "det går över". Och det är helt sant - och det är till viss tröst! Problemet är dock att klockans timvisare ändå står på idag. Och det är idag jag är helt slut. Och min treåring är helt slut. Barn känner allt som händer inom oss. De omformulerar det till sin begreppsvärld och spelar upp det. Klockrent, som en perfekt spegelbild. Bara det att de inte alltid förstår det som de speglar. De härmar det, som små papegojor. Men de känner allt, oavsett om de förstår. Titta på ditt/dina egna barn, så kommer du att få se. Din egen spegelbild. - Mamma, jag tycker så mycket om dig. Varför säger jag hela tiden att jag tycker om dig? undrade Leonard när jag skulle lägga honom ikväll. Jag svarade med att ge honom min ömmaste förklaring om hur mycket jag tycker om honom. Och tänkte: För du känner din mamma bättre än du själv förstår.