Och som från ingenstans så är den plötsligt här. Sommaren. Som en uppklädd överdådig kunglighet svassar den in och tar oss med storm. Uppvaktar oss med all sin skönhet, sin frodighet, färger och sagolika dofter. Sommaren förför oss - med den äran!
Men sommaren är inte vår enda årstid, även om den tycks tro det med all sin prakt. Höst och vinter är mångas favoritårstider. Hösten med sin höga klara luft och sensationer av skiftningar och färger. Vintern med förunderligt snölandskap, skidåkning och vilsamt kurande i varma stugor. Sedan kommer ju våren, med hoppande bäckar och nyvaken sol som värmer i lä.
Alla årstider är magnifika på sitt eget sätt. Det är vårt lands rikedom, att få uppleva årets förändring. Samma natur med fyra olika skepnader, lika viktiga, lika betydelsefulla för livsorganismerna i skogen, för de vilda djuren och för mänskligheten. För våra grödor, för vår skog och natur som vi lever av - men även för vårt psyke. Vi som lever med årstider har psyken som följer samma rytm. Vi går in i höstens vila, i vinterns kalla värdighet, vårens hoppfullhet och sommarens fröjder. Alla är en del av årstidernas förunderliga och föränderliga pussel.
Men ibland känns det inte så. Ibland känns det som att vi bor i ett land med en evighetslång vinter och sedan en kort glimt av ljus. Så flyktig och snabb att vi är rädda att vi missar den om vi så mycket som blinkar. Vi strävar och väntar. Vinterhalvåret är inte bara kallt och mörkt, den är avklädd och utan färger. Doftlös. Tyst.
Under perioder under vinterhalvåret så är det som att det bleka, kalla och mörka hakar fast i min själ. Drar ner den i mörkret. Det går hyfsat under hösten, då är det som att sommarljuset fortfarande bor kvar i mig - men ju längre vi kommer från sommarminnernas solglöd, desto mer falnar livet. Medicinskt kan man förklara det bland annat kallas för D-vitaminbrist, men det är inte bara min kropp.
Min själ får också D-vitaminbrist. Den känns som en blomma instoppad i en mörk källare - syrefattig och allt för kall. Det börjar med att blomman sluta skjuta nya knoppar, blomningen stannar av och lusten att glänsa med sin prakt avstannar. Blomman går ner på sparlåga, men bladen är fortfarande gröna och frodiga. De bär fortfarande ljuset och kraften inom sig även om omgivningen blivit kärv. Sedan börjar långsamt livet rinna ur bladen och det liv som finns kvar söker sig tillbaka i stammen och rötterna. Svag och dränerad på liv söker den sig ner i myllan för skydd och överlevnad.
Jag inte särskilt trädgårdskunnig, men jag vet att det kan vara bra för blommor att stå svalt och mörkt på vintern. Särskilt om du klipper ner den och bara lämnar den livskraftigaste stammen kvar, så klarar den sig hela vintern.
Blomman ser helt vissen ut. Död. Och det är den nästan också, förutom längst där inne i stammen och rötterna så fladdrar ett litet liv. Nästan som att blommans ande bor där inne och bevakar sitt liv.
Så när våren kommer får den sättas i en kruka med ny näringsrik jord, vattnas och ställs fram i solen - och som genom ett mirakel - så återvänder den långsamt till livet.
Så är vintern för mig. Jag dör nästan. Inte hela vintern och inte fysiskt. Och för att vara helt tydlig, jag får inte tankar om att jag vill dö eller ta mitt liv. Men vintern är väldigt svår för mig. Trots att den kan komma med enastående vackra dagar, då nyfallen snö gnistrar i solen eller snöflingor faller långsamt som änglavingar från skyn. Vintern erbjuder stillhet och vila, en tid för familjen - hemma i den gemytliga värmen. Självklart finns det fantastiska höstdagar och magnifika vinterdagar, men för mig blir de bleka dagarna svåra och de mörka dagarna för många. Jag blir tidvis nedstämd och har min kraft räcker inte riktigt till.
Min ande bor där inne, men min kropp vissnar.
Men så kommer äntligen våren. Den knackar försynt på min dörr och säger vänligt: “Hej. Dags att vakna.” Dags att börja spira ur den mörka mylla och leta dig fram mot ljuset igen. Svag och yrvaken börjar jag långsamt finna nytt liv. Jag får ny kraft, ny lust. Jag förundras över att jag faktiskt överlevt en vinter till.
Och när sommaren väl sveper in med sin överdådiga skrud så fullständigt flyger min själ till skyarna. Jag är pånyttfödd! Jag har - som genom ett mirakel - kommit tillbaka till livet.
Sommaren lägger sin hand på allt som sett dött ut. Den omplanterade pelargonian som stått i källaren, åkern som legat i träda och bäcken som runnit stilla under snön. Sommaren svingar sitt trollspö över dygnets timmar och trollar fram ett magiskt ljus som aldrig tar slut. Den strör frikostigt omkring sig med blommor, färger, fåglar, nyfödda djurungar, maskrosor och dess dunbollar, studsande bäckar och gungande gröna trädgrenar. Den värmer sjöns vatten, sprider glitter i havet och värmer berghällen där vi kan sitta och njuta.
Naturen klär sig i sin vackraste högtidsdräkt och charmar oss med sin lekfullhet. Den bjuder oss på dejt, den uppvaktar och förför. Den fyller oss till brädden med sinnesintryck och ljus.
Den gör allt detta, så att vi sedan ska klara en ny höst, en ny lång vinter. Många klarar det med ro och även glädje. Men sommaren rår också om mig, och ni som är som jag, som inte klarar vintern så bra. Sommarens ljumma vind viskar tröstande och avger ett löfte till oss:
“Njut nu och hushåll med mitt ljus. Och sedan i vinter, när allt är som mörkast, glöm inte att jag alltid kommer tillbaka.”
Och än så länge, så har sommaren aldrig svikit sitt ord.
