Aprilnätterna är stjärnklara i år. Mörkt och stilfullt blinkar de mot oss. Med häpnadsväckande skärpa glänser de. Stjärnorna. De berör oss.
Får oss nästan känna vördnad. Får oss känna små. Del av något som är större. Något vi aldrig fullt och helt kan förstå. Visst kan det vara en lättnad? Att kapitulera och acceptera? Jag förstår inte allting här i världen, tänk, men jag lever ändå. Barns blick är människans stjärnor på jorden. Gnistrande av liv och med snillrik skärpa möter de vår blick. Så helt egna, men ändå en del av oss. Bär på sitt eget inre liv, aldrig förr skådat. Sina tankar, som är bara deras egna, men ännu inte färdigformulerade. Inte färdigpacketerade, märkta och sålda.
De små stjärnblickarna ser på världen, häpna och oförställda, som vi vuxna vore på en annan planet. Och än hur vi vuxensläktet kämpar och försöker, så förstår vi dem inte till fullo. Stjärnögefolket. Så det är bara för oss att acceptera. Kapitulera. Kanske nästan lättat tänka; Jag kan inte förstå allt om mitt barn. Barnet är sitt eget, fulladdat med idéer, känslor, strävan och liv. Jag kan gissa, men jag vet aldrig riktigt vad som blänket i ögonen betyder. Men vi möts ändå, stjärnögat och jag. Vi hör ju ihop. Om än våra världar är ljusår ifrån varandra, så hör vi ihop tätt sammanflätade. Och tillsammans bildar vi något vackert. Som oavsett vad som händer här på jorden är beständigt. Som stjärnbilder.