Det är ruter i den här tjejen.
Signe dikterar sin värld med bestämda steg och blixtrande blickar. Hon har ännu inget verbalt språk, men en inre tanke som är lika färgstark som regnbågens alla färger.Jag känner djup respekt för min enda dotter. När man måste neka henne något hon bestämt sig för, så är det som att krocka med berget. Och krocka med berget är inte roligt för den mamman som är trött som en trasa.
Jag känner djup stolthet för min enda dotter. Hon kommer kunna klara sig bra i livet. Hon verkar veta vad hon vill, rikta in sig på målet och inte ge sig förrän hon lyckats driva igenom det. Och lyckas hon inte, så låter hon vreden komma som ett åskoväder. Sedan tar hon nya tag och försöker igen.
Jag känner djup kärlek för min enda dotter. Signe.
Signe bär sin mormors mors namn, som var en kvinna med djupt känsloliv och bestämda åsikter. Men hon hade tunga ryggsäckar hon fick bära genom livet. Hon levde i en annan tid. Ett annat samhälle. Med andra förutsättningar.
Min mamma säger att Signe den yngre har samma stolta hållning som Signe den äldre. Det får mig att bli alldeles varm inombords. För jag och mormor Signe var själavänner, fram tills hennes bortgång när jag var 6 år. Vi förstod varandra, på det där sättet som inte krävde långa förklaringar och krångliga förväntningar.
Och nu har jag min dotter Signe. Som bär både hennes stolta hållning och hennes namn.
Det gör mig glad att tänka att mormor Signe kanske sitter i sin himmel och förundras över denna nya lilla arvinge. Som får en ännu större chans en henne. Att kanske lyckas. Att bli något stort. Men det största av allt: Att få trivas med livet.