Om natten finns en procedur. De består av att jag 03.30 hör ett vrål. Med en kraft och intensitet som om kriget hade brutit ut. Ekande genom sovande hus och skrämmer troligtvis några fridfulla rådjur i skogskanten: "MAMMA!!" Utan att egentligen vara vaken, så stapplar jag upp. Öm i själ och fötter. Fortfarande kvar i drömmar och med saliv i mungipan. I det skumma ljuset ser jag en trulsig figur sitta i sin säng. "Jag kan inte hitta nappen. Och vaj äj apan?". Vi ordnar med de försvunna objekten och han lägger sig ner igen. Jag stoppar om honom med täcket och tänker likadant varje natt. Det här gången kanske han faktiskt går med på att somna om i sin egen säng. Hoppet är det sista som överger oss, är det ju sagt. Men. Lika säkert som att himlen är blå, kommer sedan: "Jag vill sova med dej, mamma." Ja, visst, säger jag eller så tänker jag det bara. Det är liksom diffust. Men han fortsätter, i klar och hög ton: "Du bäj mitt täcke och kudde.". Fogligt tar jag hans täcke och kudde. Alltid. Sedan svingar han sig ur sängen och fortsätter sedan. Likadant varje natt: "Jag ska gå fösst." Det han inte inser att jag redan vet detta. Också. Och därför står jag redan halvblundande och väntar på att han först ska marschera in i vårt sovrum. Sedan väntar han tills jag lagt undan våra täcken och gjort i ordning en plats åt honom, och lagt hans kudde på plats. Då klättrar han upp och lägger huvudet där. "Jag vill ha täcke", kommenterar han innan jag med mina sömndruckna rörelser hunnit lägga täcket på hans ihopkurade gestalt. Och sedan säger jag. Alltid. "Jag måste bara kissa. Jag kommer." Då accepterar han detta och lägger huvudet skönt tillrätta. Jag är tillbaka efter mindre än två minuter. Då sover han. Djupt och fridfullt, i vår säng. Lika säkert som att Henry alltid sover i vår säng, är det att Leonard aldrig sover i vår säng. Aldrig någonsin. För han vaknar aldrig. Aldrig någonsin. Så ibland kommer han två minuter på morgonen och låtsassover i vår säng, för att det liksom är orättvist att lillebrorsan alltid sover där. Och hur ska man förklara för honom, att det inte är orättvist. När det känns så in i bänken orättvist. Att Henry vaknar varje natt. Att Leonard aldrig vaknar. Två syskon, olika som äpplen och päron. Solen och månen. Och så har vi Signe. Som sällan vaknar. Men ändå ibland drömmer mardrömmar och skriker ängsligt. Jag tröstar och hon somnar om i sin egen säng. Men ibland vill hon också vara som Henry och sova i vår säng. Men det är alltid lika omöjligt, för hon somnar inte om. Hon ligger pillar och viskar. Hela natten, tills tuppen gal och första Bolibompaprogrammet äntligen kan börja. Hon är syster och lika olika. Som äpplen, päron och bananer. Solen, månen och stjärnorna.
Så ser våra nattvandringar ut. Alla familjer har sina olika procedurer. Så låt oss skippa alla säkra råd och bestämda sovmodeller. För alla barn olika behov. Äpplen, päron, bananer! Alla lika unika. Lika olika. Snirkliga och exakta, som fingeravtrycken på våra fingertoppar. Och vi fogar oss. Stapplar runt, bär täcken, letar nappar, tröstar och bär omkring sovande knyten. Allt för att nattfriden ska kunna sänka sitt varma hölje omkring oss. För att vi på dagen ska orka vara människor, vuxna, barn och föräldrar. För att det är föräldrar uppgift. Att fånga in våra barn i sömnens trygga koj. Så att de nästa dag ska orka med det digra arbetet. Med att vara barn.