Lucia.
Jag vaknade på morgonen och lät faktumet skölja över mig. Idag är det lucia! Med åren har jag inte blivit mer och mer blasé vad gäller lucia. Utan tvärsom. En succesiv stegring har skett. Som att jag växer baklänges. Som att jag blir mer och mer barn.
Eller kanske, för att jag inser hur värdefullt att få vara barnsligt förtjust över saker. Och jag är helt vansinnigt barnsligt förtjust i LUCIA. Stämningen, sångerna, lussebullarna. Men kanske framförallt: Stillheten. Kanske för att jag lapar i mig all stillhet som går att finna, just nu, som en ökenvandrare lapar i sig varje vattendroppe. För idag stod en sak klar. Jag ville ta semester. Detsamma med min man. Nej, fel. Inte vill. B-E-H-Ö-V-E-R semester. På riktigt. Semester. Ni vet, sån där då man faktiskt vilar. Lite mer än i fyra minuter i taget. En helt enkel fullständig, om än kort, paus från småbarnslivet. Jag och Fredrik börjar hacka riktigt lågt på orkeskontot nu med vattkoppor, avlösande förkylningar, skriknätter, för-tidiga tvåårstrotser - och två alldeles för klåfingriga -samarbetande-och långarmade huvudlösa vandaler ... De är fantastiska, charmiga, välsignat underbara barn. Livet gåvor. Men vi orkar inte. Vi står och kippar fullständigt andfådda och darrande utslagna av livet självt.Men idag är det lucia. Och jag hade ynnesten att få suga i mig ett obeskrivligt vackert luciaframträdande på Faluns bibliotek imorse. Jag lyssnade. Njöt. Sög i mig varje uns av stillhet. Magisk stämning. Lekfull glädje. Och låtsades att jag hade en liten stunds semester från mitt hårda vardagsliv. Tack Lucia för stunden.
