Mycket kan man göra med tankens kraft. Men tyvärr inte allt. Man kan till exempel inte trolla fram tre extra armar vid vinteroverallpåklädning av två små fäktande barn - även om det hade varit otroligt praktiskt. Man kan heller inte tvinga barn att sova. Eller vänligt be dem sluta vara trotsiga. Det går inte. Men ibland gör man enfaldiga försök. - Men Henry sluuuuta pilla på allt! Hör man sig själv morrande när Henry glatt kommer spatserande med en porslinskål som lyckats nå från diskbänken och nu han använder som trumma. Eller när han kommer med Fredriks mobil och har ringt ett par samtal. Eller ställer elementen på 35 grader varmt, skruvar på plattorna och sätter igång diskmaskinen. Med ett oemoståndligt och fullständigt oförstående flin svarar han och säger; - Dääääj, och pekar diffust ut i tomma luften som att han har ett inlägg viktigt i debatten. Mäkta stolt över sig själv. Då kommer Signe spankulerande med två par av mina trosor snyggt uppdragna om midjan som kjolar, Leonards hjälm på skallen och visar upp en intorkad korvbit som hon sedan snabbt som blixten stoppar i munnen. - Neeej, Signe, usch, inte äta det. Med rådjursstora ögon skakar hon allvarligt på huvudet, som att hon är med vördnad lyssnar på mammas ord. Men sedan kommer hon ihåg vad jag hindrat brorsan ifrån och pilar iväg till spisen och diskmaskinen och trycker och vrider på alla knappar så snabbt hon kan med en halv blick vänd mot mig. Hon ska inte vara sämre. Nej. Ingen idé. Ingen idé att resonera med två snart-tvååringar. Bara fortsätta försöka hänga med i svängarna. Skydda och markera faror och låta resten förbli kaos. Fast det är just det. Det är inte så himla lätt att känna att det är okej med ständigt kaos. Inte så himla lätt att hålla sig lugn och vid gott mod när dessa två naturkrafter drar fram och lämnar inget oberört.Det är där tankens makt kommer in. När två naturkrafter vägrar äta - för att den ser att den andra gör det. Kastar sitt glas - för att de ser att den andra gör det. Gallskriker - för att den andra gör det … Då är det inte så lätt. Men det går. I alla fall ibland. Men det är i inte helt omöjligt. Här har jag ett val. Jag kan försöka, men hjälp av tankens makt. Försöka hålla mig lugn. Gilla läget. Suga i mig livets småbarnsår. Och skratta åt det. När jag lyckas med det - mitt i apa-bananas-knas-kaos-kalabaliken ... - Då har jag vunnit kampen med tankens makt! Då känner jag mig som en världsmästare!
