Tiden och smutsen

Jag gick på en promenad idag. Alldeles själv. I vitsippornas rike. Det var välinvesterade 30 minuter av mitt liv. Vad använder vi våra dyrbara extraminuter till? Allting handlar alltid om prioriteringar. Åh, vad det är tjatigt. Så trist att man alltid måste välja mellan roligt och tråkigt, skönt och nyttigt. Jag vill ju ha både skönt och roligt, samtidigt hinna med det tråkiga och nyttiga. Man borde inte behöva stressa ut för att hinna njuta av vitsippor.

Det är så mycket man vill göra - och denna ständiga kamp mot dygnets timmar gör mig så less ibland. Känns som att tiden är en snara som sätter krokben för mig, gång på gång. Irriterande. För att inte tala om den allvarliga krigsföringen jag måste driva mot smutsen, kaoset och dammet i vårt lilla välfyllda hus. Ska det verkligen vara ett privilegium att hinna städa? Att inte leva ett liv med dammråttornas välde som härskar över golven och sprider sig likt pesten i vårt hus. Och fönstren som man inte kan se ut igenom. Och bruna ränder på köksluckorna. Och insnorade lakan i barnens sängar. Och klädhögar vartän ögan når. Och leksaker instoppade i soffan, på pianot och i alla skor och garderober. Och skorna under köksbordet. Smuts - och oordningsarmén marscherar fram i form av tre kerubliknande sötnosar kallade ... barn. Jag vet. Det gör inget. Man måste kunna släppa ordningen vissa perioder i livet. Inte ha för höga krav. Men det är bara ett dilemma: - Jag mår bra av ordning omkring mig. Att acceptera kaoset för att det inte finns tid till ordning är ett heltidsarbete. Att försöka må bra i det är en utmaning. Det tar också en massa energi. Jag skulle vilja återerövra tiden i mitt liv, så att städning inte måste vara ett privilegium. Men jag måste också lära mig att det små extramintuerna varje dag får ägnas åt någonting som får mig att må bra. Vad det än må vara den dagen. TV. Blogg. Promenad. Samtal med min man. När man lever med en tidsskuld varje dag måste man prioritera. Hur tråkigt det än är. Och om det råkar vara städning, så må det vara hänt. Det ska jag inte behöva få dåligt samvete över. Lite vettig krigsföring mot kaosväldet måste få vara okej. Men jag måste också hitta den berömda balansen.

Nu kommer sanden och grusets årstid. Det flyger in i huset som orkaner via barnens byxveck och välfyllda skor. Men där får man bara bestämma sig. Det får inte vara en anledning till att begränsa barnens leklust. Skitiga barn, lyckliga barn. Då är ett skitigt hus ett lågt pris att betala. Så jag får må bra av ordning, om jag också kan må bra när det är oordning.