Jag är inne i den stora läppdarrnings-fasen. Ni vet, när känslorna sitter helt och hållet utanpå. Som en alldeles för mönstrad sjal kring halsen. Redo att ge sig till känna vilken sekund som helst. Oftast när det passar dåligt. Som när man ska förklara för chefen något om sin arbetstid eller arbetsbörda, eller något annat normalt. Man tänker på sig själv som en redig människa och ska ge en kort förklaring om läget därhemma och lite grand hur dessa påverkar varandra. Jobbet och hemmet. Bara lite kort och diplomatiskt. Eller när man träffar någon man känner på stan, som frågar hur det är. Och kanske, helt utan förvarning, ger ifrån sig en dos av omtanke och förståelse. Eller när någon tänker att de ska vara lite sarkastiskt roliga på min bekostnad, såsom de vet att jag själv ofta kan skämta. Inga konstigheter alls. Så går det plötsligt fullkomligt förbi hjärnans humorcentra och rakt IN i känslokaoset.Ja. Och som ett brev på posten, så kommer darret. Den förrädiska underläppen som börjar vibrera. Sedan de svidande tårkanalerna, som tydligen skickar brådskande SOS-signaler till tårframställningsenheten i hjärnan. "Alla enheter, lyssna! Vår huvudhjärna har en känslomässig attack. Framåt - MARSCH!" Så. Är jag ett nervvrak? Eller kan det vara så att min hud är tunn?
Så tunn, så tunn, så att jag nästan är genomskinlig. De robusta barriärerna mellan yttervärlden och mitt känsloliv har nästan tillintetgjorts. Och där står jag, och mitt känsloliv, nästintill helt oskyddade. Som en ynklig liten ekorre mitt ute på en landsväg.Risk att bli överkörd vilken sekund som helst. Så då är jag verkligen ett nervvrak? Eller är det så, att jag kanske balanserar på en tunn, tunn silvertråd? Precis som elefanterna i sången, men inte för att jag tycker att det är intressant. Jag gör det för att det är så mitt liv ser ut just nu. Jag har blivit puttad längre och längre ut på mina förmågors yttersta gränser. Och här står jag och vingligt balanserar på gränsen på min ork och min förmåga. Men börjar bli en rackare på att hålla balansen. Och envis som en terrier. Jag ska minsann hålla mig kvar, här på tråden. Men det är en aning svajigt ibland. Man kan till exempel inte utkämpa något större bataljer här uppe på min lilla tråd. Det håller den inte för. Så då gäller det att undvika dessa. För jag vill inte ramla.Inte heller kan man börja kånka runt på flera andra personer eller uppgifter. Oavsett vad folk tycker och tänker. Det får kosta vad det kosta vill. För jag vill inte ramla. För livet är mig kärt. Men. Ibland råkar jag titta ner. Och då får jag syn på hur långt det är till marken och hur blottad jag känner mig här uppe på min lilla tunna silvertråd. Då börjar läpparna darra. Rösten blir skrovlig och tårkanalerna rycker in. Så kanske kan jag inte påverka det faktum att jag står här på min tunna tråd och svajar, för det är bara så i mitt liv just nu. De tre paren barnaögonen, livet och allt det där. Kanske kan jag heller inte råda över hur lång tid detta ska kräva av mitt liv. Eller hur tufft det är för mig. Och hur många läppdarrningar jag måste stå ut med på en vecka. Men jag kan påverka en sak. Jag kan välja. Om jag vill stå där på min tråd, med rak eller böjd rygg. Rak rygg. Tunn hud.