Skälvande närmar jag mig minnet. Nästan vördnadsfullt.
Min bävan, vånda och värk. Intensiteten, upprymdheten och darrande förväntan. Den outsägliga, urkraftsansträngningen. Blodsmak i munnen. Bortdomnad kropp. Mörk uppgivenhet. Salig, explosiv lättnad. Euforisk lycka som fick mig att skjuta upp till månen och tillbaka.Just nu. Precis just nu, fast för två år sedan. Hände allt det där. För en stund vandrar jag parallellt med mig själv. Under den nalkande nattens tysta timmar drevs jag till vansinne, slungades ut i ett ursinnigt hav, drunknade, återupplivades och återfann tron på livet.
Och fann att jag var tusenfalt rikare vid morgonrodnaden än jag varit vid kvällsskymningen. Allt under en natt. Ett helt livs upplevelser och känslor komprimerade till en enda natt. Imorgon fyller mina två små guldkorn två år. För två år sedan föddes Signe och Henry. Henry klockan 02.30 och Signe fyra timmar senare.
Vid lättsamma konversationer skrattar jag lite och berättar att Signe hade det så bekvämt där inne i magen, lämnad ifred av sin sparkande bror. Varför skynda sig ut? Men innanför huden minns jag. I minnet skrattar jag inte.
Fyra timmar, i väntan på Signe, kunde lika gärna kunde ha varit fyra år. Fyra decennium, ett helt liv. För det var fyra timmar då varje sekund och varje beståndsdel av mig själv var sprängladdad med smärta. Helig vrede över alla mammor som föder ett barn åt gången, som ostört och saliga kan ägna sig åt sitt helt nyfödda barn. Låter honom ligga på bröstet, tittar i hans ögon och låter smärtan sköljas bort i den fantastiska glädjevågen.
Men icke!Där låg mitt lilla gossebarn i en BB-balja med en alldeles för stor mössa. Under mösskanten blinkande han förvirrat mot världen. Pappa Fredrik var kommenderad av sin ursinniga fru att inte lämna hennes sida i väntan på nästa nyföding. Men vem hade anat att hon skulle vänta på nästa tåg, och att tåget där emellan skulle vara inställt? Vilken naturligtvis nästan aldrig händer annars. Men självklart skulle det hända oss.
Så där låg han, lilla Henry, helt nyfödd i den stora kalla, ljusa världen. Och det gjorde mig ursinnig. Inte på Henry, inte på Signe, utan på att det skulle vara så. På livets märkliga vägar, kanske på Gud, att jag skulle behöva gå den här extra snåriga vägen. Onödigt och dumt, det var vad det var!Men självklart. Inte vill jag vara utan detta.Inte för ett ögonblick. Även om vägen är snårig och tvillingdilemmat dök upp med oönskad tydlighet denna första skälvande natt. Detta gör mig till den jag är. Stolt och samtidigt ödmjukt tacksam över att få klara detta. Någon sade att man var särskilt utvald att klara det. Det bär jag som en glänsande medalj. Och privilegiet att få vara deras mamma.
Imorgon fyller de två. Med tindrande ögon har de blåst ut ljusen på tårtan, när de hade sitt förskottskalas. Rivit upp presentpapper och andaktsfullt och strålande hållt upp sina nya leksaker. Ätit tårta och glass med hela ansiktet.
De är två år och förstår så mycket. Egentligen vet de redan allt viktigt. Men samtidigt i full färd att finnas i livet. Rustas för livet. Omfamna livet.
Och den svarta natten med smärtan för två år sedan. Den var min lilla gåva. Oviktig, liten och ovidkommande i jämförelse med livet som föddes då. Livet. Signe och Henry.
Livet. Som tindrar i deras tvååriga ögon.