Adventstid. I rasande fart har hösten skjutit iväg oss in i juletid. Oavsett om vi förstår det, så kan vise att det. Stjärnorna i fönstren, julerbjudanden i affärerna och tomtar som redan dansar framför ögonen på oss. Det gnistrar, blinkar och plingar. Och innan jag visste ordet av så hade jag hängt upp ett stadigt antal stjärnor, kopplat in adventsstakar och placerat ut någon liten ylletomte och halmgris. Av bara farten.
Det gjorde mig glad och samtidigt förvånad över min egen frenesi, kraft och engagemang över den anlända adventen. Jag tycker det är härligt och befriande att få skaka av sig höstdammet och stiga in i en ny tid - och det trollade fram en kraft som jag själv inte insåg att jag hade. Som om jag flydde från verkligheten, in i en liten gnistrande värld adventsstjärnor och ljusslingor. För egentligen. Så är jag. Splittrad. Delad i olika bitar. Och överbelastad. Av allt jag borde lägga energi på, så borde det inte vara adventstjärnor. När jag kom hem ikväll var det som att jag lämnat mig själv på flera olika platser. På stan, på jobbet och på alla andra platser jag hunnit besöka under dagen. Vissa av de platsena besökte jag rent fysiskt, andra mest psykiskt. Tankar om vad som ska ordnas, köpas, pengar som ska räcka och problem på jobbet som ska lösas. Sedan var det en skälvande liten bit som kom hem. Till tre barn, på sitt allra ettrigaste humör. Henry var på klåfingerhumöret. Han drog ut sladdar, välte mattallrikar och tryckte undan sin syster, som i sin tur var på sitt tväraste humör. Signe skrek så håret fladdrade och vägrade äta om hon inte fick en lika gaffel som sin storebror.
Och storebror, i sin tur, var på sig sjåphumör. Leonard satt och gnällde på allting som låg på hans tallrik, gnisslade med gaffeln och skyllde vid läggdags på att hans giraff Twiga var hungrig. - Men Twiga är ju en mjukisgiraff, hon kan inte vara hungrig, sa jag torrt. - Meeen, suckade Leonard. Jag menar ju att det är jag som är hungrig! - Jaha, det skulle du ha tänkt på när vi åt middag. Leonard gnällde och jag stängde jag dörren. Nej, jag är inte jättestolt över min pedagogik denna kväll. Men det var precis så mycket kraft jag hade ikväll. Så långt räckte den. Sedan var den slut. Jag älskar mitt Leonard ändå. Och alla mina trollungar. Men kraften. Oh, du kraft. Var har du gömt dig? Jag vänder mig till adventsstjärnan. Kanske var det just det som jag sökte i mitt energiska adventspysslande. Ett frenetiskt försök till att trolla fram ny kraft. Jag har läst det någonstans. Att man kan få komma till ljuset och fylla på med styrka. Mitt i verkligheten. Vardagen. Orden ringer längst bak i mitt huvud som en avlägsen bjällra. Att försöka våga tro, det som blivit oss lovat. Att den strålande stjärnan. Kan leda mig rätt.