Solen omfamnar mitt ansikte. Ja, det känns som en omfamning. Varm, öm, kärleksfull. Den möter mig precis som jag är, där jag är. Den dömer inte, den tycker inte. Den omfamnar mitt ansikte - hela min kropp - villkorslöst.
I trädet bredvid mig sjunger koltrasten och drillandet väcker ett välbehag. Det minner om lyckliga vårar, om en ljus tid, om att en sommartid nu äntligen är här.
Ner över mig singlar långsamt små vita blad som det vore snö. Försommarens doftande snö av hägg. För varje vindpust som kommer följer också en doft som träffar mig inifrån och ut. Jag fylls av den. Det kraftfullaste sinnet är ofta lukten. Med dofter triggas minnen som inte har ord och bild, de bara bor i mig. Tränger fram med sådan kraft att jag nästan måste hålla i mig för att inte vackla till.
Det jag ser är det mest uppenbara. Färgerna. Naturen och hela den jordiska världen har gått från gråa och bruna färgskalor till fyrfärg. Tusenfärg. Kanske miljontals nyanser av färg. Det är grundfärgerna, blå himmel, gröna träd. Sedan kommer färgklickarna. Gult, lila, blått, rosa, orange.
Och allt jag gör för att uppleva detta är att sitta en stund utomhus. Låta sinnena göra jobbet. Låta kroppen få göra det den är skapad för. Jag måste inte anstränga mig, inte ratta in rätt frekvens eller koppla upp mig. Jag kan bara sitta här och låta det hända. Så kommer allting av sig själv. En upplevelse som skulle vara värd en exklusiv entrébiljett på vilket upplevelsecenter som helst - kan jag bara få.
Jo. En sak måste jag faktiskt göra.
Vara medveten om att det händer. Och ta emot.
Vi tar vår kropp och våra sinnen så förgivet att vi ofta missar allt. Vi missar hela showen. Vi missar doften som vill kittla dig, ljuden som vill glädja dig, solen som vill älska dig.
Vi missar allt för att vi tror att annat är så fruktansvärt mycket viktigare. Vi bor i våra huvuden, men glömmer våra sinnen. Och kroppen gör vi till ett attiralj. Vi verkar tro att kroppen ska användas till att modelleras, tuktas och visas upp som en värdemätare. Är jag smal nog, är jag fin nog, är jag bra nog för att räknas som en fullvärdig människa? Bra nog, enligt normer som ett kommersiellt samhälle skapat enligt vad som är mest gångbart och säljande. En människas kropp har övergått från en plats för sinnen och själ, till en handelsvara.
Min kropps värde har gått vilse. Den ska skoningslöst dessutom mätas mot en norm som aldrig kommer kunna passa mig. Om jag skulle tänka att min kropp var värd endast enligt den normen, så är jag FÖDD till att ha ett lågt värde. För jag är inte tillräckligt smal, tillräckligt graciös, tillräckligt lång eller har tillräckligt vacker hy. Enligt norm.
Och om jag inte är värd något - vad händer då?
Kan jag lika gärna vara död?
Men. Om man tänker att kroppen inte ska följa en norm utan ska användas till att uppleva livet. Njuta av mina sinnen. Tänka och känna. Till att bo i. Förflytta mig med. Vara det ansikte som mina nära och kära känner igen som mitt och som de älskar. Med den kropp jag faktiskt är född till, för att jag är jag. Ja, i så fall så är jag precis exakt rätt. Då är mitt värde obetalbart. Oersättligt. Unikt och oändligt värdefullt. Bara precis som den jag är.
Jag sitter här i solen, med koltrasten och doft av hägg och tänker på detta. Jag har genomskådat det. Och det har säkert du också - och de flesta människor med oss. Men - att jag är medveten om det, gör det mig immun? Att våra kroppar har så ofattbart mycket att erbjuda - men att vi missar hela showen? Kan vi bli immuna mot den fullständiga idiotin att min kropp har degraderats till att vara en värdemätare?
Sorgligt nog.
Nej.
Inte alls faktiskt.
Jag längtar lika mycket efter ett vaccin mot detta som covid-19. Kanske mer. För detta har plågat mig i HELA mitt liv. Och det har dödat tusentals och tusentals unga, särskilt flickor. Jag låter mig degraderas till att vara en ful kropp, som om att annat jag är och har: Begåvningar, personlighet och intelligens - inte fanns. Hur går det ens till?
Det är en förbannelse. Det är ren ondska.
Av mig har det stulit dagar - ÅR - av mitt liv. Sedan jag blev tonåring och sedan varje år, månad och dag sedan dess. Alla dessa timmar jag ägnat åt att förhålla mig till att min kropp ska mätas. Varje spegelreflektion som skapat ångest. Varje innerlig önskan att jag såg ut på ett annat sätt. Alla timmar jag slösat bort på att vara besviken på min kropp för att den föddes till att ha fel form. Enligt mig. Enligt norm.
Min kära fina kropp. Förlåt.
Du har alltid tagit oändligt väl hand om mig.
Min mage är lite rund av god mat, choklad och tre barn. Min ansikte har jobbat med en del finnar, men bär oftast på ett leende. Mina överarmar rejäla, olikt alla graciösa fina damer på bild. Mina fingrar är korta, men väldigt starka.
Jag är 43 och är inte immun mot idiotin.
Jag fortsätter bråka med fiendenormen. Dagligen. Försöker svara tillbaka på rösterna som säger att jag inte duger, men misslyckas ständigt. Att jag kunde duga om jag skärpte mig. Om jag gick ner i vikt, om jag tränade. Om jag var någon annan. Jag är 43 år och borde veta bättre.
För jag är värd att må bra. Min kropp är värd att älskas. Allas kroppar är värda att älskas!
Jag är arg på samhället, på normerna, på mediabranscherna, på modet, på grupptrycket, på kvinnoidealet. Jag är arg på mig själv, att jag inte får insikten att landa. Insikten om att alltihop är idioti och förbannad lögn. Jag är arg på att jag ger tankarna plats och rösterna luft. Jag ger dem syre, jag låter dem finnas. Eller gör jag? Är det ett val?
Nej. Aldrig att jag skulle välja att göra så här mot mig själv. Det är ingen som föds till att avsky sin kropp. Det är tankar som systematiskt planterats i mig (oss), både på ett medvetet och omedvetet plan, under 30 års tid. Så självklart är detta inte självvalt. Självklart skulle jag sluta omedelbart - om det var så enkelt. TÄNK vad mycket tid och energi jag skulle spara, om jag bara kunde ta ett vaccin. Poff. Och jag kände mig vacker.
Men jag kan inte se mig själv som ett hjälplöst offer. Det skulle vara att ge upp. Precis som med alla typer av utsatthet så måste jag göra det jag kan för att inte linda in mig i offerrollen. Jag är inget offer. Jag är en stark och vacker kvinna. Det vet jag - men nu måste jag lära mig att känna det. Jag är jag - och jag kan skapa nya tankemönster. Jag måste försöka. Om det är något som jag är stolt över med mig själv, så är det min inre styrka som tagit mig igenom livet. Jag är stolt över mina insikter, min medvetenhet. Dessa styrkor kan bli min inre armé. Jag får inte lägga mig ner och ge upp. Varje gång en tanke slår ner mig, så måste jag resa mig upp och svara tillbaka. Mata mig med alternativa tankar och bilder (bland annat Stina Wollters Instagram - UNDERBART!). Svara, svara, svara. Låta den inre armén strida. Det är ett hårt jobb. Att kriga mot något som bor i ens medvetande. Något som har definierat delar av mitt människovärde hela livet. Det är ingen vacker strid. Den är brutal, hård och blodig. Men om jag inte ska fortsätta att slösa bort idiotisk tid på att var arg och känna mig ful, så måste strida. Jag måste göra det för min egen skull och jag måste göra det för mina barn. Jag måste i alla fall försöka.
Jag vill njuta av ljuden, dofterna och färgerna. Jag vill skapa och sjunga och älska.
Jag vill inte missa hela showen. Livet är alldeles för underbart.
