Snön yr omkring mig. Tumultartat som livet. Jag trampar igenom snön, varje steg kräver stor ansträngning. Snöflingorna som träffar mig slår mig som små, små pilar på kinderna.Jag blir stående.
Förblindad av ljuset, snön, blåsten. Tårna och fingrarna börjar bli stela av kyla och ilningar av kyla vandrar längs skuldrorna. Jag drar upp axlarna och kisar, försöker värja mig. Jag känner den fasta marken under mina fötter, men kan inte föreställa mig den som varm och välkomnande. Den ligger hård och gömd under snö och kyla, som den aldrig genomsyrats av en lättjefull sommardag.
Jag blir stående. Här. Mitt i allt. Livet virvlar runt mig. Varje steg kräver sin ansträngning. Kroppen känns nedkyld och trött. Tillvaron känns karg, som den är täckt av snö och is. Som man glömt hur sommar känns.
Ikväll vägrade Signe och Henry högljutt och desperat att somna och Leonard grät efter att mamma skulle lägga honom. Och jag. Orkade. Inte. Min kropp vägrade och mitt huvud slutade fungera.
Vad gör man när man kommer till vägs ände?
Vad gör man när man blir stående? Känner hur livets snöflingor svider som pilar i ansiktet. Stegen blir för trötta och kylan för hård? När man inte orkar tänka på skrattets och glädjens varma sommardag?
Vad gör man?
Samma sak som naturen gör för att vintern ska ta slut och våren ska göra sitt fröjdefulla intåg. Ingenting. Härdar ut. Väntar ut.
För så länge jag andas. Så länge tiden går. Så går det att garantera.Att det så småningom kommer en vår.
Förbereda sig på en lång väntan. Klä sig så varm som möjligt. Suga i sig värdefulla stunder av vintersol. För ljusglimtarna på vägen håller hoppet om vår uppe. Och slutligen. Beslutsamhet. Riktigt gammeldags tjurskallighet. Jag ska inte lägga mig ner och ge upp. Inte bli översnöad. Inte förfrysa.Jag ska klara det.Jag och min familj ska klara det. För barnen är värda denna kamp. Mer än livets självt. Varje tår och svettdroppe.
Så vi ska nå fram till våren och in i sommaren. Men det ändrar inte det faktum. Att idag härskar kylan och den virvlande snön.